Tankar om en hållbar stadsutveckling
15 december 2025Fastighetsutvecklare sitter i förarsätet – inte samhällsplanerare eller stadsplanerare
Det har under lång tid gjorts ansträngningar av fastighetssektorn och samhällsplaneringen för att skapa en mer hållbar stadsutveckling. Det handlar om att visa för kommuner i planprocesser, där kommuner har monopol, att man som aktör vill vara med att bygga stad. Det handlar om att visa för individer och verksamheter att man som aktör bidrar till att skapa attraktivitet och kan locka människor till en plats. Det kan handla om att visa för ägare att man arbetar med tillväxtfrämjande aktiviteter som kommer driva upp fastighetsvärden. Ett arbete som under högkonjunkturen varit lätt att genomföra. Oavsett om man gjorde bra eller dåligt ifrån sig, var korrelationen lätt att göra, men nu är det kausaliteten som styr.
Idag går det inte längre att bara locka med odlingslådor, solpaneler, utegym, kvarterslokaler och ge beskrivningar om ”levande bottenvåningar” – det kräver även förvaltning. Det är en kritik som funnits länge och där ett systematiskt arbete med att främja en social hållbarhet, vilket en ”levande bottenvåningar” är ett exempel på, behöver ta plats för att främja strukturell förändring. Idag görs dock det ena på bekostnad av det andra när människor får det sämre ställt och priserna skjuter i höjden.
Miljöcertifieringar har skymt sikten för holistisk hållbarhet
I en gammal forskningsartikel jag läste under mitt examensarbete, beskrev några portugisiska forskare hur dagens flitiga användning av miljöcertifieringar, såsom BREEM, LEED och Miljöbyggnad för att klassa byggnaders hållbara och ohållbara påverkan, gjort att många aspekter kring stadsutveckling över huvud taget inte tas med. Den huvudsakliga kritiken är att byggnader idag klassas var för sig i ett rankingsystem där de jämförs med andra befintliga byggnader, och inte gentemot miljöns faktiska begränsade resurser (byggnaders ekologiska fotavtryck).
Att ha ett rankingsystem som baseras på befintliga byggnader, som från början byggts på ett ohållbart sätt, innebär att de förändringarna som görs med “nyare” byggmetoder inte behöver utgöra någon större hållbarhetsmässig skillnad. Det blir därmed alltför lätt att få ett högt betyg utan särskilt omfattande ansträngningar.
Ännu konstigare är det när det görs klimatberäkningar på hus, i syfte att få en mer exakt och vetenskaplig förståelse för hur utsläppsintensiv ett bygge per byggd kvadratmeter (Co2e/kvm BTA), men där det samtidigt inte inkluderas förändrad markanvändning eller grundarbete. Det räknas fram siffror utan att beräkningar görs på siffror i ekvationen som måste räknas på för att återge en så verklighetstrogen bild av utsläppen från ett bygge.
En byggnad är inget utan dess omgivning och försök med Citylab
En annan kritik är att byggnaderna ses som isolerade enheter och inte utifrån ett större sammanhang, inklusive den infrastruktur och den stadsdel som byggnaden befinner sig i. Forskarna påpekar att för att en riktig hållbar stadsutveckling ska kunna påbörjas bör utgångspunkten vara stadsnivån.
Abdellah Abarkan beskriver i sin artikel “Stadsplanering vs stadsbyggnad” förlusten av den sammanhållna planeringen. Han
skriver “Både detaljplaneringens instrument samt arkitekturutbildningarnas innehåll och målsättning avser den delade och fragmenterade staden.”. Hur fokus har flyttats från stadsplanering – helhet, till stadsbyggnad – enskildhet. Han skriver:
“Detaljplanen är det instrument som styr stadsplaneringen sedan PBL infördes 1987. Planering i praktiken har så småningom
mynnat ut i stadslandskap som kan liknas vid lapptäcke, varje enskild tomt eller begränsat område planeras och utformas för sig. Helhetsperspektivet reserveras den översiktliga planeringen som är mer visionär till sitt innehåll. Till detta kan tilläggas att arkitektutbildningen i Sverige lägger mer fokus på hus än på stadsplanering och staden som helhet. Gösta Blücher brukade lite skämtsamt säga att arkitekterna abdikerade från planeringen i och med 1970-talets reform av arkitektutbildningen. Som konsekvens av dessa två faktorer har vi i Sverige idag en omfattande brist på kompetens inom stadsplanering.
Här finns två frågor av central betydelse för planering och byggande av våra städer. Den ena frågan handlar om kompetens inom området för stadsplanering. Där ett holistiskt perspektiv på staden ligger till grund för ordning och regularitet. Den andra frågan handlar om behov av reformer av planeringsverktyg och praktik. Den ena frågan avser vetenskap, eller kunskap om staden, den andra handlar om normativ kunskap och praktisk handlingsförmåga i stadsplanering.”
Min uppfattning är att samhällsbyggnadsbranschen och kommunerna vill sträva mot en holistisk hållbar stadsutveckling, där de visioner om en hållbar stadsutveckling ska föras in i detaljplaneprocesserna. Det visar även satsningar som Sweden Green Building Council (SGBC) hade med Citylab, vilket just handlar om hållbar stadsplanering på stadsnivå.
Ett par forskare som skrivit artikeln “How much sustainability substance in urban visions?” drog slutsatsen, efter att de studerade sammanlagt 9 urbana visioner från Sverige, Tyskland, Irland, Kanada, USA och Australien, att ingen stad hade fullt integrerade hållbarhetsprinciper i sina visioner. Författarna menar att dessa exempel kan refereras till, men bara i en begränsad omfattning då de brister i förståelse för hållbar utveckling som helhet.
Forskarna fann tre områden som de menar “glöms bort” och dessa är 1) Att städer är sammanbundna med områden utanför städerna 2) Att det fokuseras för snävt på transport, husens karaktär eller densitet 3) Att de inte inkluderar allmänheten och olika aktörer. De påpekar också bristen på en holistisk hållbar stadsutveckling.
Det hela urvattnas helt enkelt och det är även min erfarenhet som jag sett i de uppdrag och arbeten jag jobbat med genom åren.
För social hållbarhet behövs ett bottom-up perspektiv
Dagens situation i städer, som exempelvis Stockholm, visar på en segregerad stad där människor med olika bakgrund allt mindre träffas i det vardagliga livet. Det handlar om ojämlikhet på olika nivåer. Ojämlik tillgång till attraktiva stadsdelar med arbetsplatser, kollektivtrafik, parker och offentliga rum. Tillgångar som reflekterar människors ojämlika hälsa, utbildningsnivå, livsvillkor, socioekonomisk situation, information, kontakter och som i vissa fall resulterar i social oro. Ojämlikheter som innebär stora kostnader för samhället och dess invånare ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Det handlar om en byggd miljö som gynnar och missgynnar människor. Något rapporter som Skillnadernas Stockholm länge tydliggjort och där den ohållbara utvecklingen visar att saker enbart förvärrats.
För att skapa social hållbarhet i stadsplanering behöver dock problemet med maktperspektiv uppmärksammas. Det är institutioner med makt såsom stater, företag och etablerade organisationer som antas kunna förändra. Detta representerar en “Top-Down approach”, som samhällsplaneringsgurun Jane Jacobs skulle beskriva det, vilket betyder att förändring i samhällsplaneringen ska bestämmas av de “styrande”.
Många forskare hävdar i Jacobs anda att social hållbarhet kräver en “Bottom-Up approach” där de som lever i staden har en roll i dess hållbara utveckling. Frågan är om fastighetsägare, som en resursstark aktör i städer, kan mobileras för att aktivt hjälpa till med att etablera förutsättningar för en sådan ”underifrånkommandeprocess”?
Vi på Vakansa tror det – men det måste ske på de ”underifrånkommandes” villkor. Mer om detta i nästa blogginlägg
Vakansa är en lokaldelningsplattform med en vision om att främja en hållbar stadsutveckling, där vi möter människors lokalbehov, utan att det ska byggas nytt. Vår mission är att synliggöra och tillgängliggöra olika lokaltyper för alla möjliga tillfällen.
Har ni lokaler ni önskar hyra eller hyra ut? Klicka nedan och välkommen till Vakansa!