Slow bygg: Reflektioner från Almedalen

Mina reflektioner från Almedalen efter dialoger, rundabordssamtal och paneler snurrar kring samhällsbyggnadsbranschens ansvar och hur vi behöver värna om staden.

I en snabbt föränderlig värld med poly-kriser behöver vi i samhällsbyggnadsbranschen faktiskt stanna upp lite och fundera ordentligt innan vi agerar.

Vi får inte glömma att städer inte är någon ny företeelse utan funnits i flera hundratals eller tusentals år. De har byggts över otroligt lång tid och med kvalitéer som vi idag kan ta förgivet eller glömma bort nyttorna av.

Varför vi behöver mer ”Slow bygg”

Vi behöver tänka ”slow bygg”, eller rättare sagt ”slow construction” eller ”långsamt byggande” på svenska och som likt slow fashion, kan göra det möjligt för oss att se sådant som vi missar i all hast. En hastighet där vi riskerar skapa mer skada än nytta, vilket vi inte har råd med att råka göra. Särskilt om vi ska lyckas med en hållbara omställning.

En tankeställare: Hur ska vi bygga nytt och hållbart – när vi inte ens lärt oss att förvalta och underhålla det befintliga på ett hållbart sätt?

Hur ska vi veta att vi får det vi säger oss vilja ha, när vi inte vet vad det innebär?

Vad händer när vi inte reflekterar över, utvärderar och fastställer vad som gör en stad bra eller mindre bra, samt för vem?

Ska vi bara acceptera att det byggs och förvaltas på ett sämre sätt än vad det egentligen borde?

Eller istället försöka ändra på massa ”checks and balances” till förmån för den kortsiktiga projektkalkylens skull? Branschen vaskar trots allt årligen miljarder i form av fusk, penningtvätt, katastrofal avfallshantering, renovräkningar och dåligt ohållbart byggande/rivande. Pengar som måste gå till samhällsnytta.

En hållbar omställning kräver att vi tänker till

Är vi okey med att medborgare i städer inte känner sig trygga eller sedda? Inte har olika former av sysselsättning och kanske bedriver kriminalitet? Inte hittar bostäder eller kanske lever i hemlöshet? Inte gör aktiviteter som är fundamentala för en stad som hälsosam organism?

En organism som behöver hushålla med alla sina resurser? Inte bara monetära utan även i form av humankapital och naturkapital.

För vad är alternativkostnaden om vi springer för snabbt fram och inte gör sådant som vi någonstans tyckte inte var tillräckligt viktiga?

När vi skapar områden utan levande bottenvåningar – utan ögon på gatan? När vi har fina torg – fulla av bilar istället för människor? När vi har lokaler – som aktörer från kultur-/ föreningslivet och civilsamhället inte har råd med? När vi byggt fina bänkar, kullerstensgator och billiga lägenheter – som funktionsnedsatta inte kan använda? När vi bygger och river fullt fungerande byggnader i onödan?

Vi på Vakansa försöker visa på andra alternativ…men jag kunde inte ens hitta nyckelorden samnyttjande, samlokalisering, lokaldelning, lokaloptimering eller lokalanvändning i Almedalsprogrammet. Konstigt, enligt mig, när 90 miljoner kvadratmeter används inom kommun, region och staten i form av kontor, skolor, myndigheter, äldreboende, idrottshallar och massa andra ytor. Ytor som betalas av skattepengar men som står tomma stora delar av dygnet och där pengar går till uppvärmd luft?

Istället blev det ett trevligt rundabordsamtal där dessa frågor behandlades

Kultur betyder ”odling” – men vad odlar vi egentligen?

Vi ser hur anslagen till studieförbunden minskat med 500 miljoner mellan 2024-2026 och som kommer leda till enorma konsekvenser. Föreningslivet, kulturlivet och civilsamhället dör sakta ut.

Som Martin Kesenci på Balder sa när jag intervjuade honom för Förvaltarforum:

”Vi fick en hel del nyttor och effekter genom att erbjuda lokaler till dessa organisationer som engagerar sig och skapar värde för hela stadsdelen. Men tyvärr måste de samtidigt betala hyra – vi borde tvärtom betala dessa aktörer för deras insatser!”

Han förstår att kulturen bidrar enormt till platsen, området och staden!

Så var det för kultur som odlats i Sverige? Vad är det för kultur vi ser i stadsrummet? eller redan glömt bort att den försvunnit?

Kan fastighetsbranschen fylla i tomrummet och bidra till att kulturen får ta plats igen? Eller visar den kortsiktiga projektkalkylen att åkern, där kulturen ska odlas, egentligen bara är en kostnad?

Vad får du då äta i din stad? eller vad äts du kanske upp av?

Allt hänger ihop, både bokstavligt och metaforiskt, och vi behöver inse att staden både är simpel och komplex.

Simpel då vi med lätthet kan fråga de som bor i staden vilka behov, problem och önskemål de har, samt vad som funkar och inte funkar.

Då kan vi inte blanda ihop ”vilja” och ”bostadsbrist” med ”efterfrågan” när vi exempelvis pratar om bostadsbyggande.

Komplex då det är makt, pengar, processer, räntor och lagar som kan styra saker rätt eller fel. Beroende på vem som får frågan och om dennes svar tas i beaktan.

Vi riskerar att glida in i ett tvåtredjedelssamhälle

Alla medborgare har inte privilegiet att förstå det rådande systemet, som idag kräver att du som individ ska inhämta all samhällsinformation och har därmed väldigt svårt att agera ”fritt”. Någons frihet kan då enkelt leda till andra medborgares ofrihet och fastighetsbranschen är den bransch som huserar alla andra branscher, samt människor. Vilket ger oss ett enormt ansvar att bidra till allas frihet och inte ”bygga bort” den.

Vi behöver slow bygg, tänka långsiktigt och tänka hela staden, inte enbart det enskilda huset. Planera utifrån demografikrisen och utgå från faktiska samhällsbehov.

Samhället har och kommer annars förlora stort på att en tredjedel av samhället halkar efter (se: tvåtredjedelssamhället). Särskilt om målet är att alla individer ska bli ”sin egen lyckas smed” eller ”uppnå sin fulla potential”.

Genom slow bygg kan samhällsbyggnadsbranschen sakta in och fokusera på de alternativkostnader som finns om branschen inte breddar sitt ansvar.

– Robin Rushdi Al-sálehi, grundare av Vakansa AB, utbildad samhällsplanerare och hållbarhetsspecialist.